Det är hit som känslor kommer för att dö

Nu var det ett tag sedan jag skrev någonting här sist! Det fina vädret som vi fick ta del av när vi såg Lars Winnerbäck i parken har bytts ut mot det typiska svenska vinterrusket. Ingen snö såhär långt – bara grå himmel, regn och kalla temperaturer. Eller, som en vän till mig brukar säga – “Kent-väder”!

På många sätt förstår jag precis vad det är hon menar med det. Gråa, kalla, lite höstruskiga dagar är väl precis det man kommer att tänka på när man lyssnar på Kent? Lite så är det för mig, i alla fall. Hur som helst, ihop med Lars Winnerbäck så är Kent nog min största favorit i musikvärlden. Så ni kan ju bara inbilla er hur det kändes när jag fick reda på att bandet skulle sluta för alltid. Den sista turnén var ju givetvis en omöjlighet att missa, så igår begav jag mig till Tele2 arena för att ta förväl av bandet jag tycker så mycket om.

Jag är lite osäker på hur jag ska kunna sätta den kvällen i ord, men det var helt magiskt. Jag har sett Kent live ett par gånger innan, men den här spelningen var definitivt den bästa av dem. Två och en halv timme med alla de låtar jag verkligen ville höra en sista gång. Någon stans läste jag att det var mer än 37 000 personer i publiken, så det var bra drag om vi säger så. Jag har nog aldrig i mitt liv haft så mycket gåshud som under de sista låtarna, från Utan dina andetag och fram tills de spelade Den sista sången.

I Utan dina andetag tror jag att varenda person som befann sig i tele2 arena sjöng med, och det var så häftigt. Med ficklampor tända på telefoner som vajade fram och tillbaks blev stämningen helt magiskt – och leendet satt fastspikat resten av kvällen. Inför deras sista låt för kvällen, passande nog Den sista sången, bytte hela bandet om till ljus kostym. På något märkligt sätt kändes det hela lite som en begravning just då. Fortsättningen på början till slutet. De spelar två konserter till, och om 48 timmar går Kent i graven efter nästan 30 år.